IDAG VILL JAG INTE TA STUDENTEN

 
gif från februari

Det hela började med att jag skulle prova skor till imorgon. Jag satte på mig min klänning och sedan det paret skor jag hade köpt tidigare idag. Mina ben såg för tjocka ut. Sedan provade jag ett annat par. Samma sak. Jag gick igenom hela min skogarderob, men för varje nytt par jag satte på mig tycktes mina ben bli större och större. Jag tittade på mig själv i spegeln och såg bara hur bred jag var. Avsmaken växte inom mig till ett moln av svärta. Ångesten kom och tårarna vällde upp. Det slutade med att jag stod och grät. Jag grät för att jag blev så förtvivlad av personen som stod mitt emot mig. Min spegelbild. Jag ville inte ta studenten. Åtminstone inte i den klänningen, de skorna, allra minst den kroppen. Jag förbannade mig själv för att jag valt ett så tight fodral, jag förbannade mig själv för att jag börjat behandlingen. Jag förbannade mig själv för att jag var jag.
FAN! Jag vill inte känna så här imorgon. Jag vill inte att anorexin, det vidriga jävla monstret ska få förstöra min dag. Jag vill njuta av den, studenten, som bara kommer en gång i hela mitt liv. Inte vilja gå och gömma mig eller täcka för min kropp så mycket jag kan. Jag vill inte, vill inte, VILL INTE.
Nu känns det lite bättre. Jag gråter inte längre, molnet är nästan borta. Jag är rädd för att det bara är så för att jag tagit av mig klännningen. Om så är sanningen, tänker jag ändå inte låta anorexin ta över imorn. Jag vet inte hur, men jag vägrar. Fuck you.

MÖSSPÅTAGNING


NEW IN

 
Har shoppat en del de senaste veckorna och tänkte visa er det i omgångar! Dessa tre godbitar följde med mig hem i lördags när jag var i stan. Mössan och linnet kommer från Urban Outfitters, shortsen är från Topshop.
Idag har jag varit inne i stan och äntligen fixat en studentklänning! Självklart är jag, tidsoptimisten, ute i sista minuten. Som sysselsättning för kvällen tänkte jag faktiskt promenera bort till nJoy för att sola solarium. Ja, ni hörde rätt - vita väggen ska försöka att bli brun. Men hey, studenten är om en vecka, och just nu har min hy och klänning samma färg! Jag ser nästan naken ut i den. Får dock se hur det går, har endast solat solarium tre gånger tidigare i mitt liv och förnimmer att jag tyckt det varit svintrist och lökigt. Plus att jag var lika röd som en ostekt oxfilé efter. 
Vi får helt enkelt hålla tummarna, ciao!

PROM

 
Jag vet inte hur många läsare jag har som inte är mina kompisar, eller åtminstone vänner på Facebook. För er har jag i alla fall lagt upp dessa bilder från min studentbal som var för ett par veckor sedan. Ni som är vän med mig på Facebook har redan sett dessa - trist för er. Jag tycker att bilderna är fina i alla fall. Hehe. Kanske är för att de är på mina underbara vänner, när det är de som är modeller kan det inte bli annat än perfekt. Tänkte lägga upp lite bilder från mösspåtagningen också, men det får bli senare i veckan. Puss!

SINGEL

 
Den här helgen har varit skitjobbig. Tankarna har kretsat kring min kropp, hur mycket jag saknar mina ben och vilket äckligt lager fett som täcker dem nu. Jag ville skita i allt. Det var helt enkelt en helg då jag inte orkade att stå emot ätstörningen. Den fick ta plats.
Imorse kände jag samma sak. Det var bara för mycket, skuldkänslorna gav mig smärtor i hela kroppen. Sedan lyssnade jag på en podcast min vän Rebecka tipsade om. Det var Michaela och Dashas "livet som singel". Först tyckte jag att det var onödigt för mig att lyssna på den. Jag är van vid att vara singel, tänkte jag, jag har aldrig haft ett förhållande. Fan, jag har aldrig ens varit kär. Men, i brist på annat att göra, satte jag på den. Och gud vad jag är glad att jag gjorde det. 
Jag har möjligtvis aldrig haft en pojkvän, jag insåg dock att jag själv är i ett otroligt destruktivt förhållande, fast mitt är med mat. Jag lever med en annan röst inom mig som ständigt trycker ner mig och får mig att känna mig värdelös. Och jag försöker att göra slut. I podden pratade de om hur man i en relation tappar ett visst intresse för omvärlden, det är som om man går omkring med en slöja som tar bort glittret. Min slöja har varit för mina ögon för länge nu. Utgångar, skratt, fest, dans, träning, skola, killar, inget av det har varit intressant. Jag har bara fokuserat på en sak - mat. Att räkna kalorier, planera mina måltider, ömsom svultit ömsom överätit, kräkts och spottat ut mat, det har varit min passion. Anorexian har varit kärleken i mitt liv. Jag är trött på det. Jag vill dra bort slöjan, se omvärlden, se glittret, se livet. Jag vill uppleva riktig lycka, inte den som kommer av att jag gått ner 1 hg. 
Just nu känner jag att jag aldrig mer vill gråta över att jag gått upp i vikt, praktiskt taget bo på ett sjukhus, kräkas efter en tugga för mycket. Jag vill skratta, ha sådana där galna utgångar, sitta på uteserveringar med mina vänner, välkomna sommaren och livet efter studenten med annat än katastroftankar. Kanske till och med bli kär på riktigt.
 
Jag vill bli singel.

VÄGSKÄL

 
 
 
 
 
När man är liten vill man bli stor. När någon bestämmer över en vill man trotsa. När man går i skolan vill man ta studenten. 

Hela mitt liv har jag alltid velat bli vuxen. Vid sju års ålder sa jag att jag snart var arton och har alltid pushat mina föräldrar när det kommer till gränser. Inte minst, jag har hela livet längtat efter att få ta studenten. Nu, om mindre än två och en halv vecka, händer det. Jag kommer att bli fri. Och vad känner jag nu? Ren och skär ångest. Jag vet inte om det är för att jag på grund av behandlingen fått sjuta upp sista terminen av plugget till hösten. Det kanske är för att jag inte har någon självkänsla kvar och inte känner att jag kan lyckas med något jag vill. Jag tror dock inte att det är där skon klämmer, jag tror (hoppas) att jag inte är själv med att känna så här. Det är bara att man är feg, att jag är feg. Helt plötsligt ser alla rutiner mer lockande ut. Tryggare. 
Men om jag låter sig styras av rädslan, vad händer då? Jag förverkligar mina farhågor. Sitta på ett tråkigt tidsfördriv till jobb, dag ut och dag in, stanna kvar i Stockholm, gå samma gamla krogrundor, inte träffa nya människor, klamra mig fast vid det gamla tills även det glider genom fingrarna på mig. 
Nej, jag måste våga. Livet blir vad man gör det till, hur klyschigt det än är. För att saker förändras måste man förändra dem själv, man kan inte vänta på att saker ska hända. Jag bestämmer hur mitt liv kommer att bli. Jag vill bort härifrån och då ska det bli så. Jag vill till New York. Jag ska till New York.
 
 
 
 
 

BLACK AND WHITE

 
 
 

?

 
Tröja - Beyond Retro, shorts - Gina Tricot, skor - Scorett(?), solglasögon - Marknad
 

Detta var min casual monday outfit. Tröjan köpte jag igår när jag drog in till stan och blev förföljd. Vågade inte vara kvar mer än att gå in i Beyond Retro, men två till plagg följde med hem! 
Nu ska jag börja blogga på riktigt igen. Försöka med minst ett inlägg om dagen. Fan jag är på ett sjukhus hela dagarna och har inget att göra när jag är hemma. Jag kan gott lägga ner mer tid på bloggen. Så nu kan ni nog kika in dagligen så ska jag försöka bjucka på nåt kul ;)))  PUZZZ
 

SICK AND TIRED

 
Jacka - Hollies, keps och skor - London, T-shirt - Carlings

Zup y'all?! Förlåt för den taskiga uppdateringen men har haft rätt mycket på sistone, och äntligen är det inte tråkiga anorexisaker! No sir, de senaste dagarna har varit fyllda med kalasiga trevligheter, såsom mösspåtagning, Valborg och min studentskiva. Har göttat mig som bara en riktig livsnjutare kan och glidit på vågen av awesomeness. Bilder kommer jag att lägga upp!
Ärligt talat är jag riktigt trött på min sjukdom just nu. Den är så jävla tråkig och jobbig och hindrar mig från att njuta av saker i livet. Det är rätt skönt att känna så, det får mig motiverad. Det är en stor del av mig som slår mig inifrån när jag äter och skriker konstant på mig hur tjock och groteskt äcklig jag är. Men jag har äntligen lite motkraft. Jag hamnade i anorexin för att jag från början ville bli smalare, jag hade en otrolig självbehärskning och viljekraft som gjorde mig sjuk. Och ja, den kan ses som negativ, men jag försöker att vända på steken liksom. Om jag var så stark och "lyckades" gå ner i vikt, då kan jag ju använda den kraften jag har i mig för att kämpa mot att bli frisk? Så tänker jag just nu. Och det går rätt bra. Jag säger "fuck you" till anorexin när den hela tiden poppar fram, jag försöker att trycka bort den. Och det är framsteg. YAY MEEEE!!

RSS 2.0