1 YEAR.

 

2012-12-04 20:41

RÄKNARÄKNA

Så fort jag gör det får jag ångest. Känslan som kommer efteråt gör mig illamående. Räkna och kontrollera. Jag vet att det är fel, destruktivt, men det finns ingen väg ut från det längre. Tankarna finns kvar. Och eftersom de gör det skulle jag ju bara må sämre om jag slutade? För då skulle ångesten finnas fast x1000 eftersom inget resultat fanns? Jag räddar ju mig själv. Jag kan inte sluta tänka på dem. Jättarna. Hur fan kommer julen gå. Räknaräkna.

2012-12-06 01:16

Dec. 06, 2012

Jag tycker ibland att det är sorgligt. Ibland gör det mig arg. Allt oftare får det mig att lägga ett ironiskt skratt. Att ingen märker. Ser liksom. Inte för att jag vill att någon ska göra det. Bördan är som en kolossal sten man egentligen vill dela på för att låta någon annan bära hälften, bara för att man är egoistisk och svag. Så är det egentligen, men om man skulle dela på den, stenen, skulle helvetet bryta loss. Stenen man bar på skulle förvandlas till en atombomb som skulle klyvas och klyvas tills kedjereaktionen var ostoppbar och alla skulle må lika dåligt som jag. Det värsta är nog att det inte är den främsta anledningen till att jag inte delar på bördan, stenen, eller vad fan man nu kallar den, är på grund av andra. Anledningen är egentligen egoistisk. Det är för att jag inte, om jag delade den, skulle kunna fortsätta alls. Jag skulle inte dela den och bära hälften fram till målet, utan behöva sluta helt. Idiotiskt. Det är ju som att stanna för att hämta andan i ett maratonlopp och låta tvåan vinna. Det går inte. Jag måste bli etta. Jag måste bli perfekt.

2012-12-06 01:28

Så kan man ju plussa på ångesten. Den konstanta, som får mig att åka hem en utekväll för att supa bort det inte funkar längre och jag inte ska börja ta starkare saker. Och jävla depressionen som har lämnat mig utan någon som helst livsglädje och gör att jag varje dag kämpar för att inte göra det igen. Bränna. Knapra. Skära. 

Det här är inlägg jag skrev på bloggen för över ett år sedan. Inlägg jag raderade innan jag publicerade min blogg för att ingen skulle veta. 
Idag är det exakt ett år sedan jag berättade för mamma om mina problem. Idag, för ett år sedan, var jag hemma från skolan och skyllde antagligen på huvudvärk. När mamma ringde för att berätta något oväsentligt brast det. "Jag tror att jag har en ätstörning" och sedan kunde jag inte ta tillbaka det. Ett år. Nu är jag här. 
Det känns bra. Jag är inte frisk än, men jag är friskare. Frisk nog att bo ensam, att jobba. Frisk nog att leva. Den här dagen är som min nyårsafton. Jag kunde inte bry mig mindre den 31a december, men idag vill jag skjuta fyrverkerier och dricka champagne. Jag tog mig faktiskt ur helvetet, fastän jag trodde att det var omöjligt. Jag kommer alltid att vilja vara så smal som jag var förut, men nu kan jag se det ur ett perspektiv. Jag kan se att det är ett val mellan att vara smal och att leva. Och jag tänker fortsätta att välja livet. Varje dag. Så gott nytt år!


EFFING RABBIT

 
 
 

grown-ups.

 
När jag var liten var det enda jag ville att växa upp. Jag ville slippa föräldrar som sa åt mig när jag skulle gå och lägga mig, slippa lärare som tvingade mig att lära mig irreleventa saker jag inte brydde mig om för fem öre. Slippa auktoriteter över huvudtaget. Sedan kommer man in i tonåren och alla vuxna slutar aldrig tjata om hur man ska ta vara på dessa år. Varför? För att det bästa i världen är kroppskomplex, mobbning och en allmän känsla av att man är totalt vilsen? För att man ska ta vara på uppenbarelsen att fastän man går i en skola med 1500 elever är man ensam? Nej tack. Man vill uppåt. Bli självständig, göra alla de saker ens föräldrar förbjöd en från att göra. Man vill flytta hemifrån, kunna supa sig full mitt på dagen, trilla in med ett one night stand klockan 05 och sedan sova sig igenom dagar utan att mamma tvingar en att vakna. Man vill bli vuxen.
Men när händer det då? Jag har flyttat hemifrån, betalar min hyra, går till mitt jobb, köper min egen mat. Jag ansvarar för mig själv. Borde jag inte vara vuxen då? Hela mitt liv har jag haft uppfattningen att när man är 20 är man vuxen. Och i år är det min tur, the "big" 20. Varför känner jag mig i så fall lika ung som när jag var tretton?
Nu har barndomsproblem blivit det motsatta. Nu jag har möjlighet att göra vad jag vill, bo vart jag vill, bli vad jag vill. Och då känns de där reglerna, de där föräldrarna som bestämde åt en, inte lika illa. Är det för att jag inte tror att jag är redo än? Att en vuxen måste bestämma åt mig för att jag inte är vuxen?
Kanske växer man aldrig upp. Kanske existerar inte den osynliga barriären som drar linjen mellan unga och vuxna. Vi och de. Egentligen är det kanske bara så att livet fortsätter. Dagar blir till år medan kroppen åldras och psyket utvecklas. Men man är fortfarande samma barn, samma tonåring. Bara det att tiden fortsätter att gå. Jag hoppas det. Jag vill bojkotta hela termen "vuxen". Bara försöka leva, förstår ni?

don't kil ma vibe, biatch

 

TUESDAY

 
 

2013 pt. 2

 
Klädde upp mig i brudklänning och fotade i snö.
 
Det var mösspåtagning och första gången jag var i skolan sedan jag blev inlagd. Underbar dag. Hade även en egen studentskiva med järngänget.
 
Det var jääävligt kul.
 
 
Det var andra skivor jag festade på.
 
Hade en liten paus med bloggen men fotade ändå en del. Svårt eftersom jag tyckte att jag var enorm. Men nog rätt bra ändå.
 
 
Så kom studenten också. Eller, ceremonin i alla fall. Får se om jag någonsin kommer att lyckas att ta studenten hehehhe.
 
 
Vi i min skeva lilla klass saknade varandra så mycket att vår reunion skedde redan två dagar efter studenten.
 
 
Sa hejdå till my best bro, som hängde på Rhodos i tre månader.
 
 
Umgicks med bröder och - FLYTTADE HEMIFRÅN! Älskar min lilla lägenhet.

Så. Då var vi ett halvår in i 2013. De tre månaderna jag levde dubbelliv. Ömsom fest ömsom sjukhus. Både de bästa och sämsta månaderna i mitt liv. Alla studentsaker lyste upp min vardag. Men sen har jag ju inte tagit studenten än.

FLASH AND NEON LIGHTS

 

2013 pt. 1

 
Vi firade nyår hos Rebecka, ett år sedan.
 
 
Vi krökade hemma hos Sasha.
 
 
Jag hade precis kommit igång med bloggen och rasade i vikt.
 
 
Järngänget åkte på en 24h-kryssning.
 
 
Det var 100-dagarsskiva och vanliga skivor. The white witch bjöd på turkisk konfekt.
 
 
Minns den här dagen väldigt väl. En timme innan den här bilden togs hade jag brutit ihop och i en stund av svaghet berättat för mamma om anorexin.
 
 
Sofia fyllde nitton och vi hade uppesittarkväll med Super Bowl. Det faktum att vi inte ens visste hur amerikansk fotboll gick till stoppade oss inte. Inte heller att vi hade skola, och prov, dagen efter.
 
 
Jag fotade i fantastiskt motljus.
 
 
En då plattbystad Susanna och Sofia var ute och festade. Vi hängde även på Fasching och kollade på när The Jamhouse Riot lirade.
 
 
Sportlov och en till uppesittarkväll, den här gången efter Oscarsgalan. De andra kvällarna höll vi oss vakna med kaffedrinkar och kakbak halv tre på natten.
 
 
Värmen började komma tillbaka!
 
 
Rebecka fotade mig i skolan. Fun fact - det var sista dagen innan jag blev inlagd.
 

Den första delen av 2013 var den värsta. Min tillvaro var kaotiskt och jag mådde sämre än någonsin. Min anorexi gick inte längre att dölja, jag fick sluta skolan och låt oss inte ens börja på hur det var hemma. Jag skulle inte ens önska det på min värsta fiende. Sommaren beskriver jag i del två! 

RSS 2.0