1 YEAR.

 

2012-12-04 20:41

RÄKNARÄKNA

Så fort jag gör det får jag ångest. Känslan som kommer efteråt gör mig illamående. Räkna och kontrollera. Jag vet att det är fel, destruktivt, men det finns ingen väg ut från det längre. Tankarna finns kvar. Och eftersom de gör det skulle jag ju bara må sämre om jag slutade? För då skulle ångesten finnas fast x1000 eftersom inget resultat fanns? Jag räddar ju mig själv. Jag kan inte sluta tänka på dem. Jättarna. Hur fan kommer julen gå. Räknaräkna.

2012-12-06 01:16

Dec. 06, 2012

Jag tycker ibland att det är sorgligt. Ibland gör det mig arg. Allt oftare får det mig att lägga ett ironiskt skratt. Att ingen märker. Ser liksom. Inte för att jag vill att någon ska göra det. Bördan är som en kolossal sten man egentligen vill dela på för att låta någon annan bära hälften, bara för att man är egoistisk och svag. Så är det egentligen, men om man skulle dela på den, stenen, skulle helvetet bryta loss. Stenen man bar på skulle förvandlas till en atombomb som skulle klyvas och klyvas tills kedjereaktionen var ostoppbar och alla skulle må lika dåligt som jag. Det värsta är nog att det inte är den främsta anledningen till att jag inte delar på bördan, stenen, eller vad fan man nu kallar den, är på grund av andra. Anledningen är egentligen egoistisk. Det är för att jag inte, om jag delade den, skulle kunna fortsätta alls. Jag skulle inte dela den och bära hälften fram till målet, utan behöva sluta helt. Idiotiskt. Det är ju som att stanna för att hämta andan i ett maratonlopp och låta tvåan vinna. Det går inte. Jag måste bli etta. Jag måste bli perfekt.

2012-12-06 01:28

Så kan man ju plussa på ångesten. Den konstanta, som får mig att åka hem en utekväll för att supa bort det inte funkar längre och jag inte ska börja ta starkare saker. Och jävla depressionen som har lämnat mig utan någon som helst livsglädje och gör att jag varje dag kämpar för att inte göra det igen. Bränna. Knapra. Skära. 

Det här är inlägg jag skrev på bloggen för över ett år sedan. Inlägg jag raderade innan jag publicerade min blogg för att ingen skulle veta. 
Idag är det exakt ett år sedan jag berättade för mamma om mina problem. Idag, för ett år sedan, var jag hemma från skolan och skyllde antagligen på huvudvärk. När mamma ringde för att berätta något oväsentligt brast det. "Jag tror att jag har en ätstörning" och sedan kunde jag inte ta tillbaka det. Ett år. Nu är jag här. 
Det känns bra. Jag är inte frisk än, men jag är friskare. Frisk nog att bo ensam, att jobba. Frisk nog att leva. Den här dagen är som min nyårsafton. Jag kunde inte bry mig mindre den 31a december, men idag vill jag skjuta fyrverkerier och dricka champagne. Jag tog mig faktiskt ur helvetet, fastän jag trodde att det var omöjligt. Jag kommer alltid att vilja vara så smal som jag var förut, men nu kan jag se det ur ett perspektiv. Jag kan se att det är ett val mellan att vara smal och att leva. Och jag tänker fortsätta att välja livet. Varje dag. Så gott nytt år!


Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag har läst din blogg nästan sen du började den och jag måste säga att du är en riktig inspirationskälla. Att få möjligheten att kunna ta del av din vardag och personliga utveckling är något som glädjer mig.
Jag måste säga att du är en så oerhört stark och modig person. Ser fram emot kommande inlägg. Tack för att du bloggar.

2014-01-23 @ 00:34:33
Postat av: mra

Gott Nytt ÅR!!!!!

2014-01-23 @ 08:27:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0