grown-ups.

 
När jag var liten var det enda jag ville att växa upp. Jag ville slippa föräldrar som sa åt mig när jag skulle gå och lägga mig, slippa lärare som tvingade mig att lära mig irreleventa saker jag inte brydde mig om för fem öre. Slippa auktoriteter över huvudtaget. Sedan kommer man in i tonåren och alla vuxna slutar aldrig tjata om hur man ska ta vara på dessa år. Varför? För att det bästa i världen är kroppskomplex, mobbning och en allmän känsla av att man är totalt vilsen? För att man ska ta vara på uppenbarelsen att fastän man går i en skola med 1500 elever är man ensam? Nej tack. Man vill uppåt. Bli självständig, göra alla de saker ens föräldrar förbjöd en från att göra. Man vill flytta hemifrån, kunna supa sig full mitt på dagen, trilla in med ett one night stand klockan 05 och sedan sova sig igenom dagar utan att mamma tvingar en att vakna. Man vill bli vuxen.
Men när händer det då? Jag har flyttat hemifrån, betalar min hyra, går till mitt jobb, köper min egen mat. Jag ansvarar för mig själv. Borde jag inte vara vuxen då? Hela mitt liv har jag haft uppfattningen att när man är 20 är man vuxen. Och i år är det min tur, the "big" 20. Varför känner jag mig i så fall lika ung som när jag var tretton?
Nu har barndomsproblem blivit det motsatta. Nu jag har möjlighet att göra vad jag vill, bo vart jag vill, bli vad jag vill. Och då känns de där reglerna, de där föräldrarna som bestämde åt en, inte lika illa. Är det för att jag inte tror att jag är redo än? Att en vuxen måste bestämma åt mig för att jag inte är vuxen?
Kanske växer man aldrig upp. Kanske existerar inte den osynliga barriären som drar linjen mellan unga och vuxna. Vi och de. Egentligen är det kanske bara så att livet fortsätter. Dagar blir till år medan kroppen åldras och psyket utvecklas. Men man är fortfarande samma barn, samma tonåring. Bara det att tiden fortsätter att gå. Jag hoppas det. Jag vill bojkotta hela termen "vuxen". Bara försöka leva, förstår ni?

5 THINGS THAT MAKE ME A NERD

 
OKEJ, på väg hem från stan idag började jag tänka på hur nördig jag egentligen är. Inte på något deppigt sätt. No sir, mobbad för sådant här hände så för tio år sedan, nu bryr jag mig inte längre. Bestämde mig i alla fall för att göra en lista. Så varför inte dela dem med er? Ni glor ändå på bilder på mig här så då är det inte mer än rätt att ni får ett hum om vilken total geek jag egentligen är.
Om ni tycker att det är kul med sådana här listor kan jag göra en till. Tro mig, det finns många fler punkter.
  • Jag får otroligt dåligt samvete när jag dödar någonting. Bara om jag smäller en bananfluga eller trampar på en snigel, tittar jag snabbt upp till gud ber att om förlåtelse och att flugan/snigeln ska få vila i frid. Det är ganska jobbigt när man har en spindel i lägenheten.
  • Mina favoritfilmer är Harry Potter, Star Wars och diverse Avengers. På tal om Star Wars hade jag och min brorsa den fetaste Star Wars-legovärlden när vi var små. Man, I miss that.
  • Jag är en total bokmal. Läser hela tiden. Till och med alla böcker man behövde läsa i skolan slukade jag.
  • När jag var liten ville jag inte bli en prinsessa som mina klasskamrater ville. Nope, jag ville bli arkeolog. Min dröm var alltså att vara Indiana Jones. Kom ihåg att jag är en tjej.
  • Och just det, jag lajvade när jag var liten. Alltså, jag var på läger i en vecka och låtsades vara pirat eller alv. By the way, it was awesome. Skulle lätt kunna åka på det i sommar igen. (Totally vann årets lajvare ett år. Yepp, I'm that good)

DARK SHADOWS

 
hatt - pappas gamla, linne - Monki, korshalsband - Gina Tricot (?), pärlbeströdd kofta - second hand (N.Y)
 
Kan äntligen andas ut och se fram emot två dagars ledighet. De roliga aktiviteterna jag kommer ägna mig åt är städning, tvättning och, framför allt, jobbsökning. Det sistnämnda håller på att driva mig galen. Jag kan inte slappna av eller tänka på något annat, ett framtida jobb är det enda i mitt huvud.
På tal om jobb. Det är därför jag inte skriver lika ofta längre. Alltså, om hur jag mår, om det mer personliga. Jag vill kunna göra det här på bloggen. Jag vill inte framställa något perfekt låtsasliv, bloggvärlden svämmar över med sådant. Jag vet att det var en av anledningarna till att jag själv blev så sjuk, inte bara i anorexi. Jag skulle aldrig själv kunna bidra till att någon annan hamnar där genom att verka leva ett perfekt liv bland fjärilar och flygande kattungar.
Nu när jag söker heltidsjobb och även när jag har ett, känns det dock inte som det smartaste att skriva om personliga saker öppet, på internet. Även om alla har problem vill man framställa sig som sitt bästa personliga jag. Det är knepigt när man skriver om de svårare sakerna de flesta väljer att dölja, ännu svårare blir det när det dyker upp så fort man knappar in mitt namn på Google. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vill skriva, speciellt eftersom jag älskar det men just nu kan jag inte riskera att något skulle vara en anledning till att någon inte ska anställa mig. Hur detta ska gå ihop försöker jag klura ut. 
Nu kan det självklart vara så att ni inte ens märkt något eller ens vill att jag ska skriva (ja, jag är i en mörkare period med sämre självförtroende. Ännu en anledning till att jag vill skriva). Jag vet inte. Jag mår inte så bra just nu helt enkelt. Kaotiskt.

IDAG VILL JAG INTE TA STUDENTEN

 
gif från februari

Det hela började med att jag skulle prova skor till imorgon. Jag satte på mig min klänning och sedan det paret skor jag hade köpt tidigare idag. Mina ben såg för tjocka ut. Sedan provade jag ett annat par. Samma sak. Jag gick igenom hela min skogarderob, men för varje nytt par jag satte på mig tycktes mina ben bli större och större. Jag tittade på mig själv i spegeln och såg bara hur bred jag var. Avsmaken växte inom mig till ett moln av svärta. Ångesten kom och tårarna vällde upp. Det slutade med att jag stod och grät. Jag grät för att jag blev så förtvivlad av personen som stod mitt emot mig. Min spegelbild. Jag ville inte ta studenten. Åtminstone inte i den klänningen, de skorna, allra minst den kroppen. Jag förbannade mig själv för att jag valt ett så tight fodral, jag förbannade mig själv för att jag börjat behandlingen. Jag förbannade mig själv för att jag var jag.
FAN! Jag vill inte känna så här imorgon. Jag vill inte att anorexin, det vidriga jävla monstret ska få förstöra min dag. Jag vill njuta av den, studenten, som bara kommer en gång i hela mitt liv. Inte vilja gå och gömma mig eller täcka för min kropp så mycket jag kan. Jag vill inte, vill inte, VILL INTE.
Nu känns det lite bättre. Jag gråter inte längre, molnet är nästan borta. Jag är rädd för att det bara är så för att jag tagit av mig klännningen. Om så är sanningen, tänker jag ändå inte låta anorexin ta över imorn. Jag vet inte hur, men jag vägrar. Fuck you.

VÄGSKÄL

 
 
 
 
 
När man är liten vill man bli stor. När någon bestämmer över en vill man trotsa. När man går i skolan vill man ta studenten. 

Hela mitt liv har jag alltid velat bli vuxen. Vid sju års ålder sa jag att jag snart var arton och har alltid pushat mina föräldrar när det kommer till gränser. Inte minst, jag har hela livet längtat efter att få ta studenten. Nu, om mindre än två och en halv vecka, händer det. Jag kommer att bli fri. Och vad känner jag nu? Ren och skär ångest. Jag vet inte om det är för att jag på grund av behandlingen fått sjuta upp sista terminen av plugget till hösten. Det kanske är för att jag inte har någon självkänsla kvar och inte känner att jag kan lyckas med något jag vill. Jag tror dock inte att det är där skon klämmer, jag tror (hoppas) att jag inte är själv med att känna så här. Det är bara att man är feg, att jag är feg. Helt plötsligt ser alla rutiner mer lockande ut. Tryggare. 
Men om jag låter sig styras av rädslan, vad händer då? Jag förverkligar mina farhågor. Sitta på ett tråkigt tidsfördriv till jobb, dag ut och dag in, stanna kvar i Stockholm, gå samma gamla krogrundor, inte träffa nya människor, klamra mig fast vid det gamla tills även det glider genom fingrarna på mig. 
Nej, jag måste våga. Livet blir vad man gör det till, hur klyschigt det än är. För att saker förändras måste man förändra dem själv, man kan inte vänta på att saker ska hända. Jag bestämmer hur mitt liv kommer att bli. Jag vill bort härifrån och då ska det bli så. Jag vill till New York. Jag ska till New York.
 
 
 
 
 

VRÅL

 
Bilderna ovan är från Metros hemsida och på mig, tagna i november. Här vägde jag 4 kg mer än min lägsta vikt.
 
Det kan inte ha undgått någon vad som stod på Metros förstasida idag. Om det mot förmodan har gjort det, kom upp från under din sten och gå in på deras hemsida. "Tydligen" har den perfekta modellen anorexi. 
Först och främst vill jag fråga agenturerna som raggar upp ätstörda unga flickor - hur fan tror ni att de skulle göra ett bra jobb? Låt mig upplysa er om en sak. Man är inte bara smal. Man är disträ, trött, kall, ledsen, yr. Man är ett skal. Det kanske är så ni vill att modeller ska vara, livlösa pinnar, men använd er i sådana fall av klädgalgar och dra in på kostnaderna. Och människoliv.
För det andra kan jag inte förstå hur en människa, hur en hel industri full av arbetande människor, kan uppmuntra unga tjejer på det här sättet. Om detta hade hänt mig, att någon idag hade stått utanför kliniken jag vårdas på och komplimerat mig för min kropp, scoutat mig, tro fan att jag hade hoppat av behandlingen. Jag hade blivit svinglad, gått tillbaka till att svälta mig och fortsatt att göra det tills de sa att det räckte. Vilket, så jag uppfattat det, skulle vara när jag var död.
Det humoristiska är var jag såg den här löpsedeln. På sjukhuset, när jag skulle äta min ordinerade frukost. Det sorgliga var min första tanke. "Jag önskar att de hade varit och scoutat utanför den här kliniken. De kanske kommer hit, jag borde sluta äta igen så att de vill ha mig när de kommer". Nu kan jag inte tala för alla som är sjuka i anorexi, men så lättpåverkad är jag just nu. Det var till stor del bilder av modeller som fick mig att vilja bli smalare. Japp, jag är ett praktexempel på hur idealet påverkar unga tjejer.
Därför vill jag att ni, i modeindustrin, ska vakna. Jag vill slå till er. Jag vill att ni ska ta ert ansvar.

BRIDE FROM HELL PT. 1

 
Hon vill inte gifta sig.

Varför inte? Uppklädd i vitt, vara beroende av samma människa livet ut. Hon får andnöd, en kombination av den växande ångesten och den alldeles för tighta klänningen som klämmer ihop hennes lungor till storleken av vindruvor. Hjärtat slår hårdare, hon måste ut. Hon vill inte det här. Hon flyr. I svarta Dr Martens och en för stor skinnjacka springer hon, hon springer tills all ork har runnit ur hennes kropp. Andfådd faller hon ihop på marken, intill ett dike. Magen känns som den antingen kommer att implodera eller spy ut allt innehåll. Hon skriker i ett försök att släppa ut allt. Ingen skillnad. För att lugna nerverna halar hon upp en cigarett och drar djupa halsbloss. En bil kommer och saktar in när den kör förbi henne. En familj. I baksätet sitter en ful fyraårig pojke som storögt glor på henne. Dra åt helvete tänker hon och ger pojken fingret. Förskräckt vänder han bort blicken. Hon ler, hjärtat har börjat slå i normaltakt igen. Hon är fri.

EXPOSED

 
Det räcker nu. Det räcker med kommentarer att jag är för smal, att jag är läskig, benig. Jag har bestämt mig nu. För att vara ärlig.

Jag är sjuk. Närmare bestämt, jag har fått diagnosen anorexia nervosa. Varje dag i flera år har varit en kamp, jag ska nu få vård. Snart börjar jag, vilket för anhöriga är en lättnad. För mig är det ett helvete. Jag kommer att bli tvingad att göra det som skrämmer mig mest - gå upp i vikt. 
Det här har inte bara förstört mitt psyke, gjort att jag ser mat som en fiende och gått ner i vikt. Det har förstört så mycket mer. Att konstant frysa, få ännu sämre förmåga att koncentrera mig (vilket har varit en kamp hela mitt liv eftersom jag har ADHD), gå från MVG till IG-varningar och ha tankar som endast cirkulerar kring ett enda ämne - mat. Att gå ner i ännu en depression, kämpa bara för att le och inte vilja gör annat än att ligga i sängen. Det har blivit mitt liv. En härlig vardag, va? Nu kommer mitt liv att vändas upp och ner totalt. Jag kommer inte att komma tillbaka till skolan innan studenten. Jag kommer behöva en extra termin för att få ut mina slutbetyg och helt abrupt inte träffa min klass varje dag. Ärligt talat, jag är svinrädd.
Jag skriver det här för att jag inte orkar dölja det längre. Jag har fått höra så många kommentarer och viskningar så jag vill berätta. Sedan kan folk få snacka hur mycket de vill, då är sanningen i alla fall ute. Jag orkar inte bry mig om vad folk tycker längre, och ärligt talat kommer jag inte att ha tid att göra det nu. Jag hoppas också att det här kan få folk att tänka om. Om någon som läser det här är på väg ner, vänd om nu. Sedan faller man ner i kaninhålet och kan inte ta sig upp. Om någon är orolig för en anhörig, tveka inte att reagera, gör det på direkten. 
 
Jag är trött på att dölja. Om någon vill veta mer, om ni vill att jag ska skriva om det som sker så kan jag göra det. Jag tänker vara öppen. Att ha en blogg som är en lycklig oas är bullshit. Nu skiter jag i om folk vet hur fucked up jag är för det är vi alla. Det räcker nu.
 
 

SO DARKNESS I BECAME


 
Ibland önskar jag att jag inte hade publicerat min blogg. Vill bara släppa ut allt, skriva tills fingrarna krampar och se om det lättar lite. Det kan jag inte. Ingen kan ändå hjälpa, det skulle inte göra någon skillnad. Jag vill ha skillnad, samtidigt är det det sista jag vill. Jag håller på att bli galen, jag kanske redan är det. Jag skulle bli, om möjligt, ännu galnare om folk visste. Det är lättare att hålla det för sig själv. Sedan när man blir rädd för sig själv, låta den andra övertala en om att allt är okej.

VAR ÄR DU NU?

 
Ett enda livstecken, snälla.
 

jagvetintevadjagskaskrivahär

Så fort jag tror att saker kommer att ordna sig, så fort en liten gnista uppstår rasar allt samman och jag faller dubbelt så hårt som sist. Det värsta är att jag försöker att vara positiv, försöker att ignorera och blicka framåt. Sorgligt nog får jag även svårare att tro att jag någonsin kommer att ta mig upp ur det här helvetet, varje fall tar med sig dubbelt så mycket hopp.

RSS 2.0